Jag fick den här dikten skriven till mig av en väldigt fin människa.
Hon råkade av misstag såra mig då jag öppnade mig för henne om hur jag kände efter det som hänt med Herman. Efter detta visade hon stor ånger och vi kom varandra närmare.
Jag är otroligt glad att jag har dig
Nu förstår jag hur svårt det måste varit. Att hålla masken skratta och vara glad spela med i charaden att allt var bra. Spela normal, kramas och prata om vardagliga saker att vänta på frågan som aldrig ställdes. Frågan hur är det, hur mår du? Att jag med mitt meningslösa babbel pratar på när du har ett stort svart mörker inuti dig, när du släppt spärren och öppnat dig berättat hur du känner. Bakom skrattande ögon fanns det tårar, tårar jag inte såg, inte ville se för jag levde i en bubbla där allt var som det skulle. Även om jag förstod en del så räckte det inte långt, den delen var inte tillräckligt djup utan bara en ytskrapning. Och nu vill jag bara säga förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar