Idag cyklade jag hem från stan i kylan.
Det var så otroligt kallt och jag försökte tänka på annat för att slippa känna kylan som bet i mina fotleder, kinder, fingrar och öron.
Jag började tänka på Herman, tänkte på en gång då han kysste mig.
Jag minns det så otroligt väl.
Jag tänkte på det, kände ingen smärta och kom på mig själv med att le. Jag log.
Det gjorde inte ont. Jag blev inte nedslagen alls.
Jag kände mig stark, som att jag gått vidare.
Känslorna ligger kvar, och det lär dom göra ett tag.
Men det känns bättre nu.
Vi får se hur det blir imorgon, dagen då alla hyllar kärleken och paren kan inte låta bli varandra.
Då vi andra får sitta hemma och känna oss nedslagna.
Fuck it, fuck valentines day
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar