Kastat in handduken

De flesta vet det väl men på nyår träffade jag en kille vid namn Herman, vi började prata först på apberget sen på msn och sms. Detta utvecklades väldigt snabbt till att vi började träffas oftare och oftare.
Jag gav honom en snabb kyss en dag och efter det flöt det bara på.

Han gjorde mig så lycklig, han var det enda ljuset jag hade. Mitt hjärta slog för honom, bara honom. Känslorna jag hade för honom var känslor jag aldrig upplevt förut, känslor jag inte visste att man kunde känna. Jag klev upp varje morgon och började dagen med att tänka på honom, de långa skoldagarna flöt på eftersom att jag visste att jag skulle få träffa honom efter och jag tänkte på honom innan jag somnade.

Innan jag träffade honom mådde jag otroligt dåligt, jag hade gjort det länge också. Men jag kan inte visa känslor, vad jag egentligen känner, så det var mycket enklare att bara skratta och säga att allt bara var fint om nån frågade.
Men han var verkligen den som räddade mig, lyfte upp mig ur allt det där. Jag kunde glömma allt som hänt och jag var lycklig.

Vi hade några helt underbara veckor som verkligen var den bästa tiden i mitt liv. Och jag tackar honom för det.

Men för en vecka sedan började det kännas fel, jag kände att han undvek mig och att han aldrig tog initiativ. Det var alltid jag som hörde av mig och alltid jag som fick en ursäkt på varför han inte kunde träffas.
Först var det i tisdags då han skulle komma hit, då smsade han att han inte fick för sin mamma eftersom att han fortfarande var sjuk.
Sen på torsdagen fick jag ett sms:
"Hej älskling, hinner inte träffa dig idag..
Får hämtning nu typ.
Ska kanske till pappa i helgen dessutom :(
Men vi hinner ses!"

Då kände jag att det var sjukt surt att han inte kunde stanna i stan en timme och vänta på bussen så vi hann ses, dålig stil av honom tänkte jag.
Dagen efter så skulle vi ses men vad händer? Jo ytterligare ett sms där han har en ursäkt för att inte träffa mig. Det började kännas mer och mer påhittat och falskt.
Och jag kände hur mycket min paranoida sida började komma fram, jag tänkte fram och tillbaka och kom helatiden till svaret att han inte tyckte om mig längre, att han undvek mig och att han inte ville ha något med mig att göra längre.

Jag mådde så otroligt dåligt hela helgen över det här, ända från då jag fick smset till vi pratade på söndagkvällen (igår).
Då sa han
"du. Jag känner rätt mycket att detta vi har inte kommer gå någonstans.. Jag är som jätte off och jag känner verkligen att jag inte vill ha något förhållande just nu av någon anledning, det är inte så att allt jag sagt till dig varit lögn. För jag ljuger inte, bara förhastar mig kanske. Jag tycker verkligen om dig men jag har bara inte orken eller tid att starta något seriöst, eller oseriöst heller för den delen"
Och det kändes mest som en lättnad, men också som ett slag i ansiktet. Nej inte ett slag i ansiktet, det var som om att mitt hjärta blev utslitet ur kroppen på mig, kastat i marken och stampat på.
Det var över, mitt liv kändes så tomt. Allt var becksvart det kändes som världens slut. En evig depression, det fanns ingen väg ut.

Han påbörjade detta men bestämde sig sen för att han var tvungen att sova, jävla idiot.
Han lämnade mig gråtandes medans han bara kunde lägga sig och sova.

Jag låg vaken i timtal efter att han lämnat datorn, lyssnade på gränslandet - fronda om och om igen och grät medans jag smsade med en förstående Sofia Marklund. Hon hjälpte mig verkligen, kändes lite bättre trots att tårarna inte kunde sluta rinna längst mina kinder.
Texten i låten stämde in precis på hur jag kände, det var så skönt att kunna gråta till den.

Men jag klarar inte att falla tillbaka dit jag var innan jag träffade honom, inte igen. Jag är inte stark nog. Även om jag försöker få det att se ut så.

Vi skulle mötas i MVG idag men efter ett hm.. "missförstånd" från hans sida så blev det inte så. Istället blev jag lämnad själv väntandes på honom i över 20 minuter, detta är något som jag har extremt svårt att komma över fortfarande.
Jag har svårt att bestämma med folk att mötas i stan just för att jag är rädd för att den/dem inte ska dyka upp, detta har dock aldrig hänt före nu så jag vet inte hur jag kommer reagera på det här än. Förmodligen inte bra.

Allt jag vet nu är att jag har förlorat det viktigaste i mitt liv, och det finns inget jag kan göra åt det.
Resten får tiden utvisa